10 år av ont och gott!
Jahopp! Då skriver jag lite blogg igen, efter att ha haft uppehåll sen i november. Har helt enkelt inte alls mått så bra och energin och lusten har inte funnits där. Men idag kom jag hem efter att ha upplevt ett dygn på Arkens Spaa med storasyrran och samlat en massa energi. Så skönt! Och när man sitter och slappnar av så grubblar man. Jag kom att tänka på att detta decennium har varit så otroligt händelserikt. Vilken personlig utveckling och vilka tuffa utmaningar jag klarat av. Jag har mycket att vara tacksam för i mitt liv, och det är lätt att man glömmer bort allt sådant och grottar ner sig i hjärtesorger och svåra utmaningar.
Det är ett stort steg att gå från att vara djupt deprimerad med panikångest och låg självkänsla till att efter många års kamp komma ur depression och må bra, till och med känna mig lycklig (vilket man såklart aldrig gör hela tiden). Men bli den glada Mirre igen, för det mesta. Jag slutade umgås med destruktiva vänner och började ty mig till sådana som har ambitioner, optimistisk livssyn och framtidstro.
Nu när jag haft en tuff tid och dessutom nyligen blivit singel så börjar jag reflektera över mitt liv, vart jag är på väg men även vart jag varit. Under dessa 10 år har jag funnit vänner för livet (ni vet vilka ni är), men har även förlorat fina vänner i både mord, sjukdom och drogmissbruk. Jag har hittat vad jag verkligen vill jobba med, fått en bok utgiven på förlag vilket varit min absolut största dröm sen barnsben, gift mig i Las Vegas, blivit mamma till världens finaste son, festat hemma hos Ozzy Osbourne, arrangerat mängder av klubbar, lärt mig bli DJ, gått på röda mattan i Hollywood, druckit öl med Twiggy Ramirez (som ni ser på bilden) och Ginger Fisch (från Marilyn Manson), skilt mig, flyttat 9 gånger i samma stad, fått beviljat många miljoner för viktiga dröm-kulturprojekt, blivit jättekär och fått hjärtat krossat, startat och grundat en utomhusfestival, rest till olika länder, gått ut offentligt med min diagnos och börjat föreläsa, osv osv.
Ja listan går att göra lång, men ingenting har kommit gratis. Jag har kämpat enormt hårt, jobbat tusentals h gratis och jobbat mig upp för att komma dit jag är idag. Och den största kampen i mitt liv har varit under 10-talet. Och jag känner i magen att det kommande decenniet kommer bli lika spännande, men med mindre psykisk ohälsa (förhoppningsvis) än det förgående decenniet och med mer goda, hälsosamma relationer, mer kloka val, mycket skratt, resor, nya vänner, mer tid med familjen, mindre dålig stress (japp, de finns bra stress), mindre tårar, mycket skrivande och massa spännande projekt.
Oavsett vad livet har att erbjuda så är jag så tacksam för den resa jag fått vara med om hittills. Skulle jag dö imorn så känner jag ändå att jag uppfyllt många drömmar, att jag kämpat hårt och aldrig gett upp. Jag har aldrig låtit offerkoftan fastna på mig helt, hur bekväm den än varit och är ibland. Har aldrig nöjt mig med att skylla all olycka på andra, tagit ansvaret för mina brister och jobbat hårt med mig själv och min personliga utveckling. Och jag har alltid försökt tänka positivt och tro gott om människor, jag är en liten hippie och stundvis en naiv optimist. Det har såklart också dragit på mig en del energitjuvar och lurat in mig i destruktiva relationer. Men det har även lärt mig att stå upp för mig själv mer och jag hoppas det ska göra mig starkare med tiden. Inget ont som inte har något gott med sig.
Och 2020-talet väntar på mig, och på Dig. Vad väntar du på? Ut och kämpa, och tro på dig själv. Låt ingen hålla dig tillbaka eller trampa på dig. Omge dig bland mskor som ger energi och som älskar dig för den du är. Våga ta risker, det är bara genom risker man kan lyckas. Och lär dig av alla misslyckanden och alla idiotiska saker du gör, ingen är perfekt. Resan är ibland mer lärorik är själva målet. Genom alla svårigheter lär vi oss och blir starkare. Kan Jag så kan Du! Klyschorna haglar som ni hör men de stämmer fan i mig, skål och god fortsättning!
Don’t dream it - be it!
