En bok om mitt liv med ADHD...

Till er som är nyfikna på en av mina kommande romaner. Detta är faktiskt min självbiografi. Min fjärde bok och första gången jag tar manuset direkt från mitt eget liv. Varför skriver man en självbiografin när man är 33 år? Vad har man att säga då?Många har frågat efter den när jag är ute och föreläser med "Min superkraft kallas ADHD"-projektet, och jag mår bra av att skriva den. En bok om att växa upp som bokstavsbarn och pojkflicka med ett kaos i hjärnan och storslagna drömmar. Och jag har förverkligat flera av mina mål och min största dröm, trots att jag har ADHD.

Jag hade önskat att denna bok hade funnits när jag växte upp, det hade verkligen hjälpt mig. Och det är just därför jag skriver den. Kanske kan någon annan känna igen sig och få mod och kraft att kämpa vidare, och inte ge upp.

Här är ett litet utkast ur manuset. Detta stycke kommer med största sannolikhet ändras om och rättas, och ni hittar säkert nåt stavfel. Manuset är färskt. Håll till godo ;)

--------------------------------

”Du får sluta flamsa och fokusera nu”, sa Kurt på lektionerna, som om det vore så enkelt.

Vissa dagar gick det bättre än andra, men en dag ballade det ur fullständigt. En klasskamrat, Olle, älskade att reta mig och kastade suddgummi på mig så snart Kurt kollade bort. Det var ju alltid extra roligt att reta upp mig eftersom jag kunde explodera som en bomb. Och så var jag ju tjej, och inte storvuxen eller stark.

”Lägg av!” väste jag åt Olle som fortsatte att flina så hela ansiktet skrynklade ihop sig. ”Fan då!”

Kurt vände sig mot mig och tittade argt.

”Inga sådana ord, Miriam!” sa han högt och alla tittade på mig.

Jag skämdes. Olle lipade åt mig och det kokade inom mig. Det var som om en vilande vulkan inombords plötsligt började glöda. Jag försökte tala lugnt till mitt inre men det var som att tala till en döv. Vulkanen växte så fort att jag inte kunde kontrollera mig själv, och det var just så det oftast gick till. Känslorna kom som en tsunami inombords och gick över lika fort. Det var en sådan enorm kraft i både ilska, glädje och sorg. Jag kunde omöjligen kontrollera när jag kände en känsla, den kom aldrig i lagom mängd. Antingen kände jag ingenting eller väldigt mycket på en och samma gång.

Jag ville ta upp min lärobok och kasta den rakt i Olles hånflinade ansikte, men jag intalade mig själv det som mamma sagt åt mig att göra; strunta i om någon retar dig. Om det inte går; ta några djupa andetag. Andas! Om det inte fungerar; gå ut i korridoren och lugna ner dig. Jag brukade gå på toaletten några gånger per dag, inte för att kissa utan för att lugna mig eller återfå koncentrationen. Kurt frågade till och med mamma en gång om jag hade urinvärksinfektion. Men numera hade Kurt sagt att vi inte fick lämna klassrummen för ofta för att det inte skulle bli ”för mycket spring”. Men det var ju mestadels jag som var uppe och gick. De andra satt still, för det mesta även Cilla. Ett knep för att få utlopp för myrorna i brallan var även att vässa pennan framme vid katedern, men snart köpte Kurt en pennvässare som jag kunde ha i min bänk.

Jag kunde till slut inte hantera situationen att jag helt enkelt var tvungen att lämna klassrummet. Vulkanen skulle när som helst få sitt utbrott och jag ville inte låta den göra det inför alla.

”Vart ska du?” frågade Kurt och ställde sig i vägen för mig när jag precis skulle gå ut ur klassrummet. ”Du får inte gå ut ännu. Vi är inte klara med uppgiften.”

”Jag måste ut!” sa jag frustrerat och mina händer skakade av ilskan som spred sig som en pest inombords.

”Nej! Du går tillbaka och sätter dig vid din bänk. Inte mer spring nu”, sa Kurt och blev allvarlig i tonen. Han brukade för det mesta vara skämtsam och skoja bort saker och ting, men nu såg han allvarlig ut.

”Nej, jag måste ut!” sa jag bestämt ännu en gång och gick mot dörren.

Kurt tog tag i min arm för att hejda mig och då blixtrade det till inom mig. Jag fick fullständigt panik av att han höll fast mig. Jag slet mig ur hans grepp och tog tag i första bästa stol som jag med all min styrka kastade mot Kurt så att han flyttade på sig. Jag vrålade ilsket mot honom och han blev chockad över min reaktion och backade bakåt. Sedan skyndade jag mig ut från klassrummet med hela klassen stirrandes efter mig.

Jag sprang allt vad jag orkade över skolgården med mina tioåriga ben och med Kurt hack i häl. Vi sprang rakt ut i den svala vårsolen, i bara strumpor, Kurt och jag.

”Stanna, Miriam!” skrek Kurt men det struntade jag i.

Min kropp skakade av adrenalin. Ilskan var som superkraftbränsle och det kändes nästan som att jag flög fram över den tomma skolgården. Håll käften, gubbjävel, tänkte jag och önskade att jag var mer som Cilla som utan tvekan hade skrikit det åt honom.

Jag sprang tills fötterna värkte och svetten rann ner för pannan. Jag gömde mig bakom godiskiosken som låg tvåhundra meter från skolan. Där pustade jag ut och försökte sluta hyperventilera. Vulkanens lava rann sakta ur mig och jag återfick kontrollen över mig själv. Ilskan var borta och gjorde rum för ångesten som kom krypande. Och tomheten. Den där förbannade tomheten.

Jag mådde illa och tårarna trängde fram. Jag var så arg på mig själv och det krampade i hela kroppen. Det onda och det goda slogs inombords. Såhär gjorde man ju inte om man var en god kristen, om man var en bra människa, om man var en fin flicka.

Ännu en gång skulle Kurt ringa hem till mamma och berätta att jag betett mig illa och förstört för undervisningen. Ännu en gång skulle jag målas upp som ett besvärligt barn. Det var inget som hände när storasyster Madde var i skolan, eller när kusin Anna var i skolan. De misslyckades inte med sådant här. De betedde sig inte såhär, inte ens när de blev arga. Det hände nog ingen annan. Jag var ett annorlunda barn, ett konstigt barn, ett jobbigt barn. Och jag kunde inte sluta grubbla på vad det var för fel på mig.